Har ni nånsin haft den där känslan av att man inte hör hemma nånstans? Att man inte passar in?
.
Jag brukar inte prata eller berätta om detta alls, men jag blev mobbad när jag gick i skolan. Ungefär från 3-4:dje klass och upp till…. Sjuan?
.
Det var olika tjejgäng och jag kommer fortfarande ihåg den där känslan av att vilja passa in, att bli en av dem. Att få vara med, tillhöra nånstans och inte vara ensam. Men jag hamnade utanför.
Blev jag det frivilligt, tog jag själv ett steg tillbaka? -Det är frågan jag har har ställt mig själv många gånger. Nej. Jag ville vara med och jag försökte vara med, men jag blev utfryst..
Vad är det med tjejer som ska bilda gäng och frysa ut några? Jag fick inte vara med för ”det fanns inte plats, för att jag inte hade de nyaste innekläderna, eller för att jag var för barnslig eller att jag inte hade de där tighta lewis jeansen som alla andra hade.” Dom sa att jag var ful och för smal. Orsakerna var många. Jag var inte tillräcklig.
.
Jag försökte passa in och bad min mamma följa med mig och handla de där jeansen, kanske skulle jag bli lite mer accepterad då. Saken är den att jag var alldeles för smal för de där jeansen, de satt som baggyjeans på mig. Vi provade jeans efter jeans innan jag uppgiven, gråtandes fick gå därifrån utan jeans. Det där känns fortfarande jobbigt att tänka på, fast det var många år sedan. Men det har satt sina spår.
.
.
Jag kommer ihåg att jag försökte få vara med på alla sätt jag kunde. Om jag gav bort mina finaste pennor och klistermärken, kanske jag då kunde få vara med? Om jag berömde dom, kanske skulle jag bli accepterad? Om jag bar deras gympapåsar? Såklart utnyttjade dom mig och skrattade åt mig sedan och lämnade mig ensam. Och jag kände mig så liten och dum.
En gång hade vi orientering i skogen. Jag ville inte gå ensam så jag sprang efter denna tjejgäng. Dom väntade in mig och sprang sen ifrån mig i skogen.
Jag måste ha varit en riktig pain in the ass. 😉
–
.
Jag kommer ihåg att jag gjorde ett sånt där ask av papper som alla gjorde i skolan och hade i sina pulpeter där man kunde ha sudd osv jag färglade den och gav den till en tjej i klassen. Dom viskade till de andra och skrattade och rev sönder den.
När någon gick förbi in till klassrummet och ”råkade” putta mig mot krokarna i kapprummet.
Eller håller för dörren när jag går på toa så att jag tror att jag är inlåst.
Bara sådana där saker som sätter sig i hjärnan och jag tänker tillbaka på mina barn.
Hoppas att dom aldrig blir retade eller retar själv någon för den delen.
.
Min mamma fick reda på vad som pågick efter att jag varje morgon klagat på ont i magen för att få stanna hemma. Vi gick till läkare gång på gång. Men det var ju skolan. Jag vill inte gå för att jag inte ville bli retad och vara ensam. Mamma ordnade möte med lärare, elever och deras föräldrar. Jag hatade det för då blev stämningen bara sämre. Nu var dom istället tvingade att vara med mig för att jag tjallat. Jag satt ute på rasterna och låtsades att vara upptagen med mitt.
Jag hade kompisar, men dom gick inte i samma klass förrens senare. Ibland hade dom rast samtidigt som jag.
.
Jag inser nu att det här har gjort så att jag även i fortsättningen och i vuxen ålder har varit något av en people pleeser som vill alltid vara alla till lags. Jag har alltid varit för snäll och naiv och alltid trott det bästa om folk.
.
Jag klarar inte av att göra folk besvikna eller arga av rädsla för att dom ska bli arga på mig. Har det uppstått någon konflikt så är jag den som säger förlåt. Fast jag kanske inte alls gjort något fel. Men just för att jag är rädd. Att bli lämnad. Att vara ensam?
.
Jag har alltid varit på de svagas sida, stått upp för dem som får ta sina fighter ensamma. Jag vill finnas där som en vän, vara någon att prata med. Ser jag någon som är ledsen så går mitt hjärta sönder, för att jag själv känner den känslan. För att jag själv önskade att någon hade varit där för mig. Jag vet hur det känns att vara ledsen, utan att någon bryr sig. Utan att någon ens ser det. Jag vet hur det känns att vara ensam. Även med ett rum full av människor kan man känna sig som den ensammaste i världen. Jag undrar hur det såg ut utåt? Utanför skolan var jag en glad, sprallig tjej med massor av kompisar, men i skolan var det annorlunda. Osäker. Jag har blivit världsbäst på att inte visa hur jag egentligen mår.
.
Jag önskar att jag hade vetat och känt det när jag var liten som jag gör nu. Att det är ok att vara själv. Att det är ok att vara annorlunda. Alla är olika. Att det inte är värt det. Dom som inte vill vara med dig är inte värt tiden att slösa bort. Jag önskar att jag hade vetat och känt att jag var bra som jag var. Att jag inte hade behövt ändra mig för att försöka passa in.
.
Jag jobbar fortfarande på mina känslor kring det här- viljan att passa in, att vara gillad och accepterad för den jag är. Att jag är tillräcklig. Att jag förtjänar att få ha det bra och att jag inte behöver vara alla till lags..
Jag funderar och inser hur saker och ting hänger ihop. Så mycket av mitt liv hänger ihop med den här rädslan att vara ensam. Att inte göra folk besvikna. Att inte passa in och höra hemma nånstans. A people pleeser.
.
Som ett ex innan Andres kom in i bilden.
Han var inte alls bra för mig. Han var väldigt elak, sa och gjorde väldigt fula saker om och till mig som sänkte mitt självförtroende helt som jag försökt bygga upp. Han var missbrukare och tog återfall medans vi var ihop och jag trodde att jag kunde rädda honom. Han struntade i mig och mina känslor och vad gör jag? Springer efter som en idiot.
Han sparkade mig och jag sa förlåt.
.
När Andres kom in i bilden så blev jag lite ”wow, kan man bli behandlad såhär, som en prinsessa? Är det här verkligen sant.” Jag har inte vågat lita på folk. Jag har haft den där självsäkra attityden utåt, men känt mig så liten inombords.
Utåt verkar det som att jag har grymt bra självförtroende. Just nu försöker jag göra saker som är utanför mitt comfort zone, just för att stärka mitt självförtroende. (Som att gå events där jag inte känner någon, t ex.) Min självkänsla har legat på botten men nu vet jag bättre.
.
Här spelar bloggen in mycket också.
Min blogg har blivit en bland de mest besökta föräldrabloggarna i Sverige. Jag? Satu. Jag kan inte ta in det. Det kan väl inte vara så att någon tycker att det jag gör är så bra?
När jag får någon negativ kommentar här på bloggen så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det. För en stund blir jag den osäkra lilla Satu som gick i trean. Min första tanke är att ”oj det är bäst att ändra det jag skrivit.” – För att ingen ska tycka något dåligt om mig. Där kommer Satu, the people pleeser in. Jag börjar tänka om för att vara tilllags. Okej, jag kanske kände fel.”
.
Men hallå- alla kan inte tycka om mig. Alla kan inte ha samma åsikter som jag. Det är ok. Jag behöver inte ändra min åsikt bara för att du inte delar den med mig. Min åsikt betyder något också. Jag håller fortfarande på att fightas med det. När någon skriver något som att jag är värdelös så får jag en klump i magen. Flashbacks. Men jag är vuxen nu.
Jag skulle vilja visa fingret och säga ett par väl valda ord, men jag har kommit längre än så. Eller så är det återigen det att jag inte vill såra någon. Jag putsar av mig kränkningar och kanske tycker synd om dem istället som tycker sig ha friheten att skriva kränkande, ignoranta kommentarer till andra av det enda syftet att såra.
Det är inte alls synd om mig. Jag skriver vad jag vill och vad jag känner och tänker och jag tänker inte be om ursäkt för det om jag inte sårat någon.
.
What doesnt kill you makes you stronger.
.
Det här är ett väldigt viktigt ämne för mig.
Hur jag vill bygga mina barn till starka individer med god självförtroende och självkänsla. Det är svårt. Jag ska vara mina barns förebild. Det är hemma dom får grunden att stå på, men skola, vänner, sociala medier och annat spelar in också.
.
Jag är inte värdelös. Jag är inte alls dum.
Jag är en bra människa, jag är omtänksam, snäll och ödmjuk. Jag är inte bättre än någon annan, och samtidigt är jag inte sämre än någon annan heller. Jag är inget offer.Trampa mig, mina barn eller mina nära på tårna så går det inte obemärkt förbi. Jag har blivit starkare för att jag varit tvungen.
Jag har bra självförtroende idag och jag vet vad jag vill och vad jag inte vill. Jag behöver inte ta skit från någon. Jag behöver inte ändra på mig för att passa in. Jag är bra som jag är. Jag står för allt jag säger och jag erkänner mina misstag. Jag är starkare nu.
Men jag har fortfarande en väg att gå.
Usch vilket jobbigt inlägg detta var att skriva. Det är läskigt att våga öppna sitt hjärta lite och berätta om sina känslor. Speciellt här på bloggen bland tusentals okända läsare…. daah. Men det kan vara bra för mig också.
Lite som terapi detta med att blogga känner jag.
Jag brukar ju inte berätta om saker som hänt innan bloggen. Innan barnen. Men det kanske kommer mer en dag. ♡
Tack för att ni orkade läsa.
Riktigt bra skrivet! Jag känner också igen mig i det där trots att jag inte tror att jag var den som var värst utsatt i skolan. Det är så trist att tjejer/kvinnor ofta känner behovet av att trycka ner eller eller utfrysa andra personer. Oftast andra kvinnor eller tjejer som de är avundsjuka på av någon anledning. Många utav de tjejer som behandlade mig illa ibland i skolan har efteråt berättat hur de var avundsjuka på mig som var smal och söt osv. Men på den tiden fick jag alltid höra att jag såg ut som ett benrangel, inte hade några bröst mm.
Vill bara ge en tumme upp för ett ärligt och privat inlägg om detta ämne, du är så modig! 😀
vi människor fortsätter utvecklas ständigt. Det är svårt att ha självinsikt i sitt beteende och sätt att vara – men när man väl har det har man makt att förändra sitt liv/sitt beteende. Allt hänger ihop!
Jag funderar väldigt mycket själv varför jag hade problem med blyghet som liten och att jag jämt hade svårt att stå upp för mig.
Du sprider ljus, Satu❤️
Usch att man ska behöva vara med om sådant men du är modig som öppnar dig och du är en stor förebild i dag. Många kramar till dig
Vad modigt gjort av dig, Satu <3 Tyvärr, så känner jag igen mig en del av vad du har gått igenom + att det var lite jobbigt hemma som tyvärr växte under tonåren. Din blogg har jag följt ett bra tag nu och gillar den mycket.
Kramar från mig i Skåneland
Du är en enastående mamma Satu. Det tvivlar jag inte en sekund på. Du skriver så många kloka ord och värderingar på din blogg. Jag läser den varje dag och blir alltid inspirerad utav dig och ditt sätt att se på livet. Ditt förflutna är det som gjort dig till den du är idag. Du ska vara stolt över dig och din familj ! Kram från en läsare.
Hej Satu! Vilket otroligt modigt och rörande inlägg! Känner igen mig mycket, var med om liknande i 5-6:an. Ingen ska behöva ha det så och jag vill göra allt för att mina barn inte ska uppleva det eller själva vara med och bidra till att någon känner sig utanför och mindre värd. Din blogg är så bra och omtyckt för att du är så öppen och ärlig om det svåra i att vara förälder, men samtidigt skriver så kärleksfullt om alla dina barn. Väldigt modigt av dig att du skriver dina åsikter och vågar stå för dem trots att alla inte håller med och du ibland får elaka kommentarer. Lilla Satu skulle var stolt över vuxen-Satu! 🙂 Kram från Moa
Modigt gjort att skriva öppet om allt! Du är stark som tar ett så stort steg. Kramar till dig! 🙂
Du är stark som skriver det här inlägget. Kram till dig!
❤️LOVE YOU SIS❤️
Var är du ? Saknar dig !!!!!!!
Tack för ditt öppna inlägg – du är stark! Det sätter djupa spår att uppleva något sådant och jag hoppas du vet vilken fin förebild du är idag! Jag läser din blogg för den gör mig glad och ger mig hopp. Du ger så mycket med ditt skrivande, fortsätt med det! Kanske blir det även barnböcker i framtiden?!
Önskar dig och familjen en härlig hösthelg!
Känner igen mig i det du skriver.Starkt av dig att öppna dit hjärta .Jag följer din blogg tycker du är en fin människa bra mamma .Du har väldigt fina barn.Jag är med mamma till 7 barn Stor kram
TACK! ♡ Tack för att du delar med dig!!
Igenkännande och jobbigt att läsa på flera olika sätt.. Ett så himla viktigt ämne. Många kramar till dig, Satu! ♡
Viktigt ämne att belysa! Får en klump i magen när jag läser detta. blev själv utfryst och ”vi-låtsas-som-hon-inte-finns-behandlad”. Oviktig, och betydelselös. Efter jag började gymnasiet började jag sakta bygga upp mig själv. Tills jag började på ett nytt jobb, fyra år efter jag gick ut gymnasiet, efter att ha haft ett jobb som jag trivts med. Vuxenmobbning. Visste inte förut att det förekom såpass som det gör på arbetsplatser. Gick till jobbet med klump i magen och Helt plötsligt var jag 10 år igen och det slutade med plattfall och utbrändhet. Fruktansvärt! Vad är det för fel på folk? Det värsta är att jag jobbade inom skolans värld.
Väldigt tråkigt att du fått uppleva det. Själv har jag som tur var bara upplevt vanlig utfrysning. Tycke ditt var lite mobbning också. Tur att jag lyckades tänka att det inte var fel på mig, att de bara tryckte ner andra för att må bättre själv. Men självförtroendet blev ändå väldigt dåligt. Tyvärr är det många som snackar skit&skvallrar i vuxen ålder också. Gör inte det själv, vill inte umgås med sådana heller. Jag tycker att om man inte har ngt snällt att säga/skriva så ska man vara tyst. Mycket bättre att göra någon glad än att göra någon ledsen. Hoppas att du innerst inne visste att du var bra, Att du vågar stå på dig mer nu&inte vara alla till lags. Hoppas att dina barn slipper mobbnng/utfrysning
Jag ar likadan, min last i livet ar att jag vill bli omtyckt av alla,dock ar detta pa gott o ont.
Hade inte detta varit din last sa hade det varit nagot annat. Styrkan blir dock att du ar ödmjuk har latt for att forsta vad andra kanner o kan kanna sympati for dom, du blir en gullig person som ar behaglig att umgås med som man vet gor sitt basta o inte bara blir galen utan anledning, en person man gillar helt enkelt. Darfor tror jag att din blogg ar popular, for att den ar fin. Du skriver fint om barnen o om din man o det ar det man gillar, folk ar trotta pa tuffa drama manniskor, den tiden ar over. Man vill ha halsa o vanlighet o fina relationer utan drama.
Du ar en stabil o fin mamma som vill val. En fin sjal. Varför skulle du ens vilja vara med dom ”tuffa” barnen? Varför skulle det vara ett pluss i ditt liv om dom gilla dig? Troligtvis hade dom inget att erbjuda som skulle gora dig battre. Det ar sorgligt att kanna sig utanför men som barn men som vuxen nar man lar sig att bli lite mera vidsynt sa galler det att komma ihåg att man nog inte ville vara med om i alla fall, du hamnade i en dalig klass som inte passade dig, du hade vanner som gilla dig nar du fick vara med dom du gillar, hade ni varit i samma klass sa hade det nog varit lattare. Men!!! Troligtvis har du lart dig mycket o kanske fatt en medmänsklighet som du kanske inte skulle haft annars om livet bara var enkelt som barn. Santhar kan man diskutera i timmar 🙂
Massa massa kramar! Egentligen ville jag bara saga att jag tycker du ar toppen med sjukt fina o goa barn o man. Du har lyckats i livet! Bra jobbat!!!
Tack Satu, för att du delar med dig!!! Jag känner igen så mycket från min egen uppväxt tyvärr. Det är iaf väldigt skönt att vara vuxen och må bra även om det har påverkat mig som person alldeles för mycket. Jag tänker också på hur jag ska kunna hjälpa mina barn till en sund och stabil självkänsla. Det gäller nog bara att älska dem så mycket man kan tror jag! !!
Satu!
Jag blir så ledsen för din skull.
Muistan kyllä kouluajan niin tarkkaan ja heti kun vaihdoin suomalaisesta luokasta pois yläasteella, mua myös kiusattiin. Olen todella pahoillani et sul on ollu rankka kouluaika.
Mobbning och utanförskap är fördjävligt! Är själv rädd att barnen ska få ta skit för bara det att dem är flerspråkiga och blandning av olika nationaliteter.
Sä oot niin esikuva monessa asiassa, etenkin äitinä<3
Voimia ja haleja!!
Väldigt bra att du vågar skriva som du gör de kändes i hjärtat du e värdefull för den du är ja blev själv mobbad från förskolan tom nionde klass så ja vet hur du känner du fick fram de väldigt bra tycker ja många kramar till dig o din familj
Jag tycker du verkar vara en fantastisk mamma och människa. Du är vacker som en dag och har en fin blogg. Jag blev också utfryst i sexan, sjuan åttan och nian. Det var fruktansvärda år för mig. I gymnasiet vände det och jag fick vara mig själv. Jag är också otroligt lyhörd för vad som pågår mellan eleverna i den skola jag arbetar. Kram på dig.
Vill bara säga att jag tycker att du verkar vara en fantastisk fin människa. Råka hamna på din blogg av misstag. Och jag liksom bara fasna för den, Du är en otroligt vacker och fin människa och du verkar vara en fantastisk mamma och underbara barn.
Vad fint skrivet och väldigt sorgligt! Blev själv utfryst i högstadiet och jag känner igen mig mycket i det du skriver. Du är stark Satu,kram på dig!
Vill skicka den största kramen till dig! Jag läser ofta här men kommenterar sällan. Jag önskar så att ingen fått uppleva det du gjort. Men så bra att du försöker göra det du vill nu trots att det kan vara skrämmande. Jag gillar dig så mycket här i bloggen. Jag upplever dig så ärlig och sann. Att man inte bara ser de fina delarna av livet utan även barns utveckling, som kan vara nog så jobbiga, och såna saker. Jag beundrar dig för din styrka att skriva inlägget. Stor kram till dig! <3
Satu, jag är ledsen att höra vad du fått gå igenom. Jag brukar aldrig kommentera, men har följt dig sedan du väntade Olivia. Nu kände jag dock att jag var tvungen att skriva ett par ord. Först och främst ville jag bara säga att det var starkt av dig att skriva detta.
Sedan vill jag mest säga att du verkar vara en helt underbar mamma som sätter dina fina barn främst . Du är verkligen en inspirerande mamma och har många sunda åsikter. Bakom texten och bilderna här på bloggen ligger ditt stora varma hjärta – det är därför din blogg är min favoritblogg. Skönt att du känner dig stark idag, för jag kan lova att du skulle rocka ett par Levis- jeans ! Du är vacker som en dag och jättebra på det du gör.
Massa kärlek till dig ❤️
Nej fy vad ledsen jag blev att läsa om din tid i skolan 🙁
Du var ju bara ett barn som ville ha kompisar.. <3
Det gjorde ont i hjärtat att läsa faktiskt..
Men måste bara säga att du är fantastiskt modig som väljer att lägga ut detta inlägget..
Och vilken tur att du träffade Andres som visade hur en person ska bli behandlad..
Och att du slapp ifrån ditt elaka ex…
Du verkar vara en go tjej som bryr sig om dom som står henne nära och har mycket empati..
Sen skriver du bra, och gillar att du har massa fina bilder i dina inlägg 🙂
Skickar en stor kram och önskar dig en fin helg 😀
Tack för ditt fina inlägg. Jag tror vi är många som tyvärr delar dina erfarenheter och känner igen oss.
Kram
Tack Fina för att du vågar dela med dig!
Det är så sorgligt.så fel att barn varje dag har det så där i skolan och ingen ser,ingen gör nått.
Jag har själv aldrig blivit mobbad men min man blev det som liten och han har också fortfarande sår i själen av det.
Det tror jag är en bra sak med mobiler och dator att dom som inte har kompisar i skolan kan på datorn vara vem dom vill utan att nån klagar.
Du är Bra!
Ha en mysig helg<3
Vad starkt och fint skrivet, Satu! Jag läser din blogg med stor behållning och önskar dig och din familj allt väl.
För övrigt har jag läst din blogg under flera år och tycker att du bara blir bättre och bättre på att skriva. Dina inlägg känns autentiska och välarbetade på samma gång!
Ha en skön höst!
Hej Satu!
När du skrev allt om din mobbing tog det mig tillbaka till 1an-8an för det var som om du skrev om mitt liv. Utfryst, retad, ville va med fast jag hade inte de senaste modet, inte lika utvecklad som de andra, för smal o blev retad så att jag sket i att gå dit. Mental mobbing. Var inte värd nåt… Du e inte ensam ❤️ Tillsammans e vi starka!
Tack för en bra blogg, alla tips, o jag tycker att alla som klagar på dyra kläder mm kan sköta sitt eget och sluta bry sig! Man behöver inte spy ur sig allt, de går att va tyst också.
Eller skita i o läsa! Inte såååå svårt!
Satu, läser din blogg dagligen och jag säger bara damn it woman, du e verkligen en SUPERMOM❤️
Kram från Lisa ( mamma till 4. 18,15,11 & 5)
Fint inlägg Satu. Känner igen så mycket i det. Fattar inte att jag följt dig i snart 2 år nu. Tiden går. Tsemppiä sinne.
Vilket fantastiskt inlägg! Känner igen mig i så mycket! Dina barn har en fantastisk mamma!
Stor kram!
Vilket klokt och fantastiskt viktigt inlägg du har skrivit. Tror att det finns en o annan människa som känner igen sig i detta. För min egen del så är det som vuxen jag inte passar in. Det är ju lättare att hantera än då man är liten. Jag har stor familj och valt att vara hemma med barnen. På en liten ort så är man väldigt udda i mitt fall. Starkt skrivet av dig Satu, i övrigt så är din blogg den enda jag läser. Du skriver om eran vardag på ett intressant sätt så även om jag lever i en liknande vardag så är det roligt att läsa om din:) kramar!
Usch, jag känner igen mig precis i det du skriver! Jag blev också mobbad, i 2 år, bara för att jag flyttade och började i en ny klass och var den enda som hade glasögon. Så det började med ”glasögonorm” sedan eskalerade det till slag och knuffar. Jag slutade att prata, bara nickade lr skakade på huvudet när läraren ställde frågor. När min mamma sa till läraren att jag blev mobbad så sa han att jag skulle bjuda till lite mer så så skulle det nog bli bra. Vilken J*vla idiot!! Jag fick magkatarr och stannade hemma mycket så jag saknar mycket baskunskaper i bl.a matematik och svenska. Men precis som du så är jag stark idag och tar ingen skit!! Stor varm kram <3
Hej!
Vilket starkt inägg, jag blir alldeles tårögd. Stå på dig, du duger absolut som du är! Kram
Starkt gjort. <3
Wow Satu, ett av de finaste inlägg jag läst på en mammablogg faktiskt, så starkt. Tyvärr vill de där inre såren inte läka ut helt och skrapar någon lite på skorpan så börjar det rinna var ur dem…och det är väl det som händer när du får taskiga kommentarer, typ! Det känns som att du idag har verktyg och hantera det hela på ett mycket bra sätt. Du har all anledning att vara stolt över dig själv, det du klarar och skapat.
Heja dig och tack för att du delade, jag känner så väl igen mig <3
Hej fina du.
Jag har följt din blogg srn du var gravid med Olivia. Och jag måste bara säga. Du verkar vara en toppentjej, på alla sätt och vis.
Jag tycker att det var väldigt modigt av dig att berätta om detta känsliga ämne. Jag kan även känna igen mig i en del av det du skriver. Massor med kramar/Veronica
❤❤❤
Hemskt att läsa om det du har gått igenom!! Att du klarar av och orkar skriva om det visar att du idag är en stark människa. Det är väldigt starkt gjort av dig!!
Massor med kramar och värme till dig! Du är en underbar människa!!
Kram
http://blogg.loppi.se/mammalinda/
Så otroligt bra skrivet om ditt liv i skolan Satu! Jobbigt som sjutton att läsa då det o stort sett kunde varit jag som skrivit det. Var också rätt ensam o mobbad i låg o mellanstadiet. Har fortfarande svårt att möta vissa av dessa personer ute..
Du nämner detta om att känna sig ensam fast man är i stor grupp, och det är så mycket värre känsla tycker jag än att vara ensammen ensam.
Känner mig ibland ensam fast jag är med min familj också, rätt jobbig känsla.
Stor styrkekram från Järvsö (söderhamn)
Vi gick ju ett år tillsammans i skolan, minns inte om det var 4+5 klass.
(på vikingaskolan alltså) Du kanske minns? Märkte aldrig av att du blev mobbad . Hemskt detta med mobbing. Jag är ju själv utsatt för det. Vilka spar det lämnar. Jag upplevde dig som popular i skolan. Jag tyckte att du hade fina kläder, var söt och trevlig. Läser din blogg varje dag, kollar in flera gånger om dagen. Roligt att följa eran vardag.
Så fint skrivet.
Hahaha, så fina barn skulle det ju stå såklart
Det är på jävla hemskt vad umgås får stå ut med. Det hjälper inte att anpassa sig för de hittar bara nya sätt att komma åt en. Min syster hade det jättetufft hela skoltiden…
Men jag ska säga att på långt som du kommit och på dina barn som du har kommer de andra aldrig komma. De kommer få leva med sitt dåliga samvete och vetskapen om vad de har gjort.
En kille från skolan kom fram till mig för något år sedan och bad mig hälsa min syster och be om ursäkt för vad han bort för han tänker på detta nästan varje dag och jag sa till honom: ”Om det hjälper dig att gå vidare i ditt liv så visst kan jag hälsa det men om du tror att det förändrar det faktum att du hjälpt till att förstora hennes barndom och att hon bryr sig ett skit så tror du fel.”
Han skämdes men bad mig ändå hälsa.
Du är en förebild för många och jag tycker du verkar så grym. Kan inte sluta läsa din blogg!! Kämpa på Satu <3
Hej!
Jag blev mobbad i låg o mellanstadiet, men inte av mina klasskompisar, de var snälla o jag hade någon att vara med. Det var barnen som var ett par år äldre som var elaka så fort de fick en chans, gick omvägar och kom ofta för sent för att jag undvikit dem.
Men för mig vände det när jag skulle börja sjuan, jag visste ju att jag inte var sämre än någon annan och då lärde jag mig att svara för mig, sen var det inte längre kul att mobba mig för att jag sket i dem och på högstadiet hängde jag med innegänget men också med killen som blev mobbad vilket gjorde honom mera accepterad av alla.
Du har kommit en lång väg Satu, du är en enastående stark och vacker ung kvinna, en fantastisk mamma till dina fina barn
Kram Maria i Skåne
Vad modig du är! Bra att du vågar berätta. Det är så vi hjälper barnen. Du är en bra och stark förebild. Kramar
Jag har läst din blogg ett tag nu och ett är säkert, du är en fin människa. Du har rätt att skriva det du vill, känna det du känner och uttrycka dej som du vill. Du är starkare än du tror, det kan man ana mellan raderna, och en fin förebild för andra föräldrar. Låt aldrig någon trycka ner dej igen.
åååå <3<3<3
älskar när du skriver av dig sådär!!!
jag blev också mobbad i skolan från kanske årskurs 3 till högstadiet…på högstadiet fick jag vänner som gick i en annan klass som jag hängde med…dessa vänner är en av dom som jag kallar min bästa vän idag! denna vän blev också mobbad i skolan så vi höll ihop…
tillsammans blev vi starka!
jag förstår precis vad du skriver då jag upplevt det själv! o så får jag en klump i magen när jag tänker på att nästa år ska Kevin börja skolan…tänk om han blir mobbad för någon skit sak…att han blir en people pleeser… eller mobbar någon? vad gör man då??? såna tankar går i mitt huvud redan nu…usch!
tack för att du delar med dig! JAG ÄLSKAR när du skriver av dig! så det inte blir för ytligt;) eller vad man ska säga…allt är perfekt..os.v. hoppas du förstår mig rätt!
kram kram
Hej vännen. Starkt och modigt av dig att öppna dig Satu och skriva från hjärtat. Respekt till dig. Och du är absolut inte ensam i de känslor du beskriver. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver om att vilja passa in och vara alla till lags. Men det är så viktigt att våga stå för sina åsikter och inte gömma dem. Och de gånger man vågar det växer man oerhört mycket inuti. Tänk när vi blir gamla (någon gång om en evighet) då ska vi inte sitta och ångra oss att vi inte tog för oss, eller hur. Vår tid är nu!
Jag läser din blogg varje dag och beundrar dig som verkar vara en så bra mamma till dina sju barn. Själv har jag tre underbara barn och de är det bästa som hänt mig!
Keep up the good work!
Hei Satu! Olen lukenut blogiasi ja tämä viimeinen tarinasi kyllä kosketti. Olin aikonut kirjoittaa sinulle, että älä hyvä tyttö vaan väsytä itseäsi liikaa olemalla ”hyvä tyttö”. Minulla oli nuorena samoja oireita, tosin silloin ei ollut mobbareita niin kuin nykyisin. Olet hirveän hyvä äiti isolle lapsilaumallesi ja jaksat tosi hyvin heidän kanssaan. Ota kuitenkin ihan itsellesi aikaa levätä joskus!! Sinulla on selvästi ”kunnon tytön syndrooma”.
Oli pakko kirjoittaa, vaikka emme tunnekaan toisiamme. Kerro Raijalle ja Raimolle terveiset huomenna kun näette. Ja myös isällesi ja äidillesi, olemme kyllä tavanneet joskus.
Hyvää pyhää ja häntä pystyyn!
Sisko
Åh så många kramar till dig som vågar prata om sånthär <3
Kärlek!!!’
wow you actually made me cry a bit. its true children and especially girls can be so so mean just for the sake. i feel so sorry for you that you had to experience it but often they just need someone to project their agressions onto, and this victim was unfortunately you —- it could have been anyone. maybe it helps you thinking that way that it could have been anyone, it had nothing to do with you. besides, you have created so wonderful kids, you are such a loving mum and simply nice person, how can you possibly be worthless? <3
Modigt av dig att berätta!!! Stå på dig!! Du verkar vara en jättehärlig tjej och mamma 🙂 kram
Åh vad jag blir ledsen när jag läser. Ledsen för att Bern har det precis som du hade det. Ledsen för att du varit med om det. Så hemskt. Jag hoppas som du att mitt barn aldrig blir utfryst eller fryser ut någon. Vi får fortsätta jobba på nästa generation! Tack för att du delade med dig!
Jättefint skrivet. Jag känner igen mig själv i det du skriver. Blev mobbad och utfryst hela grundskolan och jag har också fortfarande men av det i form av problem med tillit och är rädd för att bli ensam. Men mest av allt är jag rädd för att min lille son ska bli utsatt för samma sak, han har precis börjat förskolan och är precis som jag var ganska känslig av sig.
Har följt din blogg i ca ett år nu och jag vill bara säga att du har väldigt fina barn och att jag är jätteimponerad av att du klarar av att ta hand om så många barn. Jag tycker det kan vara lite kämpigt med bara ett barn.
Modiga du! Så klokt du skriver! Du är fin på både ut och insidan, kom ihåg det! Älskar din blogg, kollar den flera gånger varje dag! Varma hälsningar från en småbarnsmamma i Småland
Oj vad jag känner igen mig i ditt inlägg. Hade det nästan likadant under hela högstadiet, fast i mitt fall var det enbart tyst mobbing. Människor som slutar prata så fort jag kom i närheten, fick aldrig vara med i grupparbeten för ”det var redan fullt”, aldrig bjuden på fester etc. Det sitter fortfarande kvar hos mig med. Just känslan att ”varför ska de tycka att jag är något att ha” dem är väldigt svår att få bort. Men jag jobbar också på det och har kommit en bra bit på väg.
Dock undrar jag fortfarande om jag gör rätt i min uppfostran av min sexåring till att få henne att inte bry sig om dumma människor samt att vara en bra kompis.
Blir så ledsen av att läsa detta, mycket också för att jag känner igen mig i flera av de händelser du beskriver. Även om jag inte var utsatt så jättelänge så sätter det spår ändå och jag har i vuxen ålder lagt märke till hur i princip alla mina vänner som varit antingen utsatta för mobbing eller bara ”nobodys” som barn är väldigt angelägna om att behaga andra senare i livet.
Själv har jag istället blivit sådan att jag inte bryr mig alls om att vara inne, fjäska för högsta hönset eller leva enligt samma dynamik som övriga jämnåriga, vilket i och för sig också leder till att jag ställer mig utanför mer eller mindre omedvetet ibland. Drivet att känna samhörighet är den starkaste människan har så det är egentligen inte konstigt att man blir påverkad så mycket när samspelet med andra inte fungerar.
Men VA?! 😮 DU?! 😮 Detta trodde jag ALDRIG!! <3 <3
Det är som att JAG SJÄLV har skrivit detta inlägg! – INTE DU!
Som att DU tagit MINA känslor, och skrivit dem i DITT inlägg!! Haha :') <3
TACK för att du vågade skriva detta Satu, TACK för att du publicerade detta, och lyfte HELA MIG! <3
Ps, kan inte du skriva ett inlägg om tankar omkring jobb & framtiden?
Jag är nämligen själv hemma-mamma på heltid! Jag vill hellre vara hemma med mina barn, än att jobba & dem ska gå på dagis. För den tiden när dem är små – kommer ALDRIG tillbaka! Och JAG vill vara den personen som bygger upp mina barn – visar dem vad som är rätt & fel, det vill inte jag att någon annan ska göra! Att någon ANNAN ska komma & säga till mig att – idag tog din son sitt första steg! Och idag sa din son "mamma" för första gången.. Utan den personen vill jag ska vara JAG!! Jag vill finnas där för mina barn – att dem ska känna sig älskade & få den närhet endast en mamma kan ge dem! JAG VILL INTE JOBBA! Jag är 27år och har ALDRIG haft ett "riktigt jobb" (bara sommarjobb typ). Jag VILL VARA HEMMA med mina barn! Finnas där för dem när dem kommer hem i från skolan när dem blivit lite större osv (dem är 2år respektive 6 månader just nu)!
Men detta är ju typ Oacceptabelt utav dagens samhälle!! Känns som att det ENDA folk bryr sig om är hur mycket dem tjänar & vem som har finaste karriären, och typ ser ner på mig för att jag inte jobbar!! Precis som att jag är lat (men det är ju liksom inte därför jag inte jobbar), och alla bara tjatar om att man måste tänka på framtiden, pensionen och "det blir inte lätt för dig att få ett jobb sen när du står där gammal, barnen flyttar ut och du inte har några som helt erfarenheter utav jobb"!!
Detta gör att jag får ont i magen!! Jag tänker på detta VARJE DAG, och kan liksom inte ta till vara på tiden fullt ut med mina barn, för jag har så ont i magen för framtiden! :'( Jag vill inte att man ska behöva känna så! 🙁 Och man känner sig så fruktansvärt ensam och annorlunda?!
Därför är jag SÅ OBESKRIVLIGT GLAD över din blogg!!! DU ÄR MIN STÖRSTA FÖREBILD SATU (jag drömmer också om många barn i framtiden 😀 ) – och att du precis som jag, valt bort jobb för att gå hemma med dina barn är jag så OBESKRIVLIGT tacksam för!! Att det finns NÅGON MER som verkar känna som jag i alla fall! o:) Haha. Älskar din blogg, läser den VARJE DAG! Och så fort jag känner mig nere så går jag in och läser på din blogg, och blir GENAST såå mycket GLADARE inombords!!! Du sprider så mycket värme med din blogg ska du veta!!! <3 FINA UNDERBARA DU! <3
Sitter med tårar i ögonen när jag läser. Usch vad hemskt det är med mobbare!! Jag önskar verkligen att mina barn aldrig blir mobbade eller mobbare. Du är perfekt som du är och alla andra också!
Fina Satu!
Har följt din blogg sedan början på 2013. Har två barn som är födda -13 och -15, så det är underbart att följa dig och din familj.
Jag vill bara säga att du verkar vara en fantastisk mamma (även om man inte har hur mycket tålamod som helst). Du verkar vara så hjärtlig och ödmjuk, och även om du ibland ser dig som people pleaser så är det ändå fantastiska egenskaper. Dock ska det ju inte gå för långt, man måste komma ihåg sig själv emellanåt.
Stort av dig att dela med dig av detta, finns nog många som behöver läsa detta!
Massor med kärlek till dig och din familj! <3
Mobbing är verkligen hemskt oavsett på vilket sätt det sker. Men det var aldrig ditt fel Satu – var säker på det.
Strongt av dig att berätta och den spridning din blogg har så kan det säkert hjälpa någon.
Det du kan ge dina barn är självkänsla (skillnad mot självförtroende) så att de inte behöver må som du.
Det var starkt av dig att berätta,och det kom en tår när jag läste<3 Fast jag tycker du verkar som en bra och stark mamma till dina barn,du kanske är starkare än du tror,kanske just för det du upplevde som barn. Dina barn har i alla fall den bästa mamman:-)
eres maravillosa Satu, una supermami con super poderes y una mujer preciosa y estupenda! Jag har följt din blogg sen tvillingarna var små (min yngste är en månad äldre), alltid lika roligt att läsa, och barnen är så otroligt vackra! Kram på dig!
Hej, det var väldigt starkt av dig och öppna upp dig på de här sättet, inte många som vågar göra det, styrke kram
Du är så fantastisk som skriver om detta! Jag blev råmobbad från förskoleklass upp till sexan (trots att jag bytte skola) och har såna djupa ärr att jag inte minns någonting i princip innan jag var 13 år. Det gör mig så arg och ledsen men precis som du kämpar jag varje dag med att göra min dotter till den absolut bästa medmänniskan som denna jord skådat. Jag tycker att du är helt fantastisk och du SKA inte ta åt dig av vad någon annan säger som kränker dig eller någon i din närhet, men jag vet också att det är lätt att säga så men svårare att stå upp för sig själv än vad man kan få det låta. Handlar det om min dotter däremot kan man lika gärna be om spaden för då gräver man sin egen grav. Så jag känner verkligen igen mig i det du skriver och hoppas att vi alla som blivit utsatta för detta kan bli av med våra hjärnspöken och inse att deras behandling av oss säger mer om dom än om oss. Fortsätt vara den helt fantastiska, ödmjuka människa du är. Ondskan har aldrig vunnit i en disneyfilm som jag brukar säga till mig själv 😉 ♡
jag är en ung tjej som bor jätte långt ifrån dig, inga barn. men vilken förebild du är! stå på dig ❤️
Fint skrivet och jag blir väldigt berörd då jag har liknande erfarenheter av mobbning i skolan. Jag tänker precis som du att jag vill göra allt jag kan för att mina barn skall växa upp till empatiska personer med bra självkänsla.
Tror att många tror att när man slutar skolan och mobbningen upphör slutar så försvinner alla problem men precis som du beskriver så finns känslan och osäkerheten ofta kvar och blir något man får jobba med restenav livet.
Tack för att du berättade låt oss nu hoppas att fler förstår att detta är något som måste bekämpas överallt, både i skola och på arbetsplatser.
Kram
Är vara tvungen att kommentera!
Stor kram! Bra skrivet! 🙂
<3
Åh fina du! Känner sååå igen mig i din text! Hade kunnat varit jag själv som skrev det..blev mobbad från 2an-3an till sjuan då ja äntligen fick en ny klass å dom mobbande tjejerna gick andra inriktningar.. hade det även tufft hemma då min pappa ofta gav sig på mig.
Skickar en stor kram till dig! Tycker du verkar vara en så fin människa! En grym mamma till dina fina barn och jag beundrar dig verkligen! 🙂 Jag är mycket ensam med mina 3 och vet iblamd inte hur jag ska orka! ♡
Blev väldigt berörd av det du skrev.Känner igen mycket av det du skriver om. Jag är snart 70 år, men tycker fortfarande att jag inte är lika bra som andra, men det har blivit bättre. Varje gång någon berömmer mig blir jag förvånad. Det var starkt av dig att skriva om det här. Önskar dig all lycka! Kram!
Väldigt modigt skrivet och ett viktigt ämne!!!!!
Åhh Satu när jag läste det här kom många minnen och flashback till mig. Varför ska mobbing finnas, fy tusan för det. Jag är ju idag en vuxen kvinna 51 år med 3 härliga barn 29,25 och 20 år och jag tror och hoppas att dom inte mobbats i skolan. Inte vad jag har hört i alla fall. Som jag upplever dom nu som vuxna så är dom trygga i sig själva efter lite kringelkrokar och avstickare. Men dom säger att dom haft en bra uppväxt med många vuxna omkring sig och många kompisar. Tror även att dina barn kommer att bli trygga vuxna, tycker ni är så fina föräldrar du och Andres.
Känner igen mig på det där med att alltid vara till lags, var likadan själv i många många år, var först när jag tappade mitt hår (2000) som jag började hitta mig själv konstigt nog. Har blivit starkare och vågar säga ifrån, har även gjort mig av med mina energitjuvar till vänner som jag hade, tog ju ett tag att inse att dom var det.
Lite rörigt svar men jag tycker du är så enormt stark tjej/mamma/fru och har en sjuhel….s sisu 😉
Stor kram till er alla.
Kram ❤
Jag känner igen mig massor..
Finns här o det vet du efter allt jag berättat för dig❤
http://www.minstorafamilj.se
❤️
Vilket modigt inlägg Satu <3
Du är INTE ensam om att vara en people pleaser, vi är ganska många såna här ute, det tar ett tag att få bort det bara. Det var INTE så många år sedan jag sa nej för första gången till folk, sjukt egentligen att jag ställde upp på och och alla utnyttjade det också men det var för att de trodde att jag ville göra allt för alla, men det visade sig att jag inte alls vill det egentligen…
Jag har läst din blogg länge nu och det är för att jag gillar dig, ditt sätt att skriva, ditt icke-skryt sätt, att du är en varm o fin och SNYGG tjej och att ni bjuder på så mycket av erat härliga liv! Tänker fortsätta följa er så länge man får 🙂
Kram på dig! // Therese
ÄLSKLING. Välligt starkt av dig,att skriva va du har gått genom.Nu är du ännu starkade. Love you.
Hej Satu!
Det gör så ont i mitt hjärta när jag läser detta och jag hatar verkligen att vissa barn behöver ha det såhär. Innan vi flyttade hit till USA jobbade jag som lärare och jag kan tycka det är fruktansvärt att ingen på skolan upptäckte hur du mådde och blev behandlad! En sådan situation är enligt mig oftast ganska lätt att som vuxen läsa av och ta tag i direkt innan någon behöver bli så djupt sårad som du blev. Ville bara egentligen säga att jag hatar att någon har behövt ha det såhär!
https://tretrollungar.wordpress.com
Kramar
Ååh, fina du! Du verkar vara en helt fantastiskt fin människa. Och världens bästa mamma åt dina småttingar. Du är stark, och otroligt värdefull precis som du är ♥♥
Tack för att du delade med dig av din uppväxt. Jag vet själv hur det är att bli mobbad och det är oftast mobbarna som mår som sämst men det tänker vi inte på.
Jag blev mobbad från trean-nian i princip kanske skriver om det en dag när jag hinner för det är ett extremt viktigt ämne att ta upp.
Jag är blyg men jag utmanar mig själv hela tiden så jag har också en lång väg att gå. Jag pluggar till förskollärare och jobbar på dagis så där måste man ju vara ganska social och då är det inga problem haha. Jag tycker du är modig som berättade.
Ha en jättebra kväll.
Kram från Malmö
Jag orkade läsa allt och känner igen mig i mycket. Jag är nu en riktigt vuxen kvinna (64 år) och har fått mycket mer skinn på näsan, ingen sätter sig på mig eller mina barn och barnbarn. Vi är alla olika, det är väl tur det. Du ska absolut stå fast vid vad du tycker och känner och inte ändra dig för att passa in. Läser din blogg varje dag och gillar den skarpt, och du gör ett kanonjobb med dina fina barn.
Lycka till med resten av ditt liv!
Varma kramar från en okänd tant på 64 år
<3
Fina Satu!! Tack för att du skrev detta, du är helt fantastisk och din blogg ÄR den bästa i Sverige! Vilken resa du gjort, all kärlek och respekt till dej! <3
❤
Hej Satu! Vad fint skrivet av dig. Jag var själv med och frös ut en tjej när jag var ca 11-12 år gammal. Usch, jag skäms verkligen över det idag! Men det fina är väl att jag faktiskt vågade be om förlåtelse och att vi idag fortfarande är vänner. Men fy för mobbning! Jag har själv aldrig blivit grovt mobbad
Wow va modigt av dig att skriva en sån känslosam text. Blev alldeles tårögd. Känner igen mig själv i mycket av det du skriver. Jag har också blivit mobbad under hela min tonårsperiod i olika perioder. Jag har oftast flytt för att jag inte orkat stå upp för mig själv. Jag känner mig fortfarande ensam trots att jag har pojkvän. Jag vet inte om det någonsin kommer försvinna denna känsla tyvärr. Jag kan också känna att jag aldrig passar in. Inte för att jag är eller vart elak utan tvärtom. Jag har alltid vart den som bryr mig om alla andra, som ser alla, som vill alla väl. Jag flyttade för ett år sen från Kallhäll till Haninge för att börja om ett nytt liv och glömma allt dåligt som hänt där. Men tyvärr följer många känslor efter, att man känner sig värdelös och sånt kan komma ibland. Jag har det bra här med två nya bra vänner, ett jobb och tränar två gånger i veckan en sport som jag älskar. Tyvärr sätter mobbing djupa ärr som trycker ner en ändå fast allt är bra. Men man får försöka vara stark och gå vidare och försöka intala sig att man är lika värdig människa som alla andra. Oftast är det mobbarna som har det värst ändå. Jag tycker du är en riktig superkvinna med 7 fina barn och en fin familj. Jag ser upp till dig som en bra förebild. Det är riktigt kul att följa dig på instagram. Mitt instagram konto heter lydia.alexandra om du vill kolla in mitt konto också. Ha det bra Satu! Du är jätte stark 🙂
Vill bara slinka in och säga att du verkar vara en fantastiskt person! Så jordnära och med bra självinsikt!
Blir så himla arg och ledsen när du beskriver det som hände dig när du var liten! Inget barn ska känna sig utanför eller ensam! Speciellt inte i skolan som ska vara en trygg plats! Skolan som man ska vilja gå till med motivationen för att lära sig något! Håller själv på att utbilda mig till ”lågstadie”lärare och värdegrund ligger mig väldigt varmt om hjärtat!
Nu slank kommentaren lite iväg! Men fortsätt kämpa och skit i alla negativa kommentarer! Du är en fantastiskt person som du är och den bästa mamman dina barn någonsin kunde fått!
Kram!
Tack för det här inlägget. Intressant att få en djupare bild av dig. Mycket av det du skrev var som om du berättat om mitt liv. Kanske är det pga våra upplevelser vi har formats och kanske är det för att vi varit med om samma saker som jag alltid har känt en samhörighet med dig fast jag inte känner dig. Jag vet hur vissa situationer eller människor får en att som med en tidsmaskin åka tillbaka till lågstadieåldern. Jag vet också hur man kan jobba med sig själv för att inte låta sig trampas på. Det finns ingen människa som är perfekt och vi prioriterar alla olika saker och vi har ändå alla rätt att bli respekterade för dem vi är. Jag har väldigt svårt med elaka kommentarer och människor som tror sig vara bäst. Vi är alla bra på något och det finns mer än ett sätt att göra rätt.
Vad modig du är som vågar skriva det här inlägget fastän du tycker det är så jobbigt. Jättemodig! Och fint skrivet, fast det skaver och vrider inuti och gör ont för det du varit med om. Fy. Vi är nog väldigt olika du och jag, men jag tycker mycket om din blogg och kikar in flera gånger varje dag! Jag håller inte med om allt du säger och tycker, men, jag tycker uppenbarligen om dig ändå 🙂
KRAM
Wow Satu! Vill skriva så mycket fint till dig men har egentligen ingen aning om vad jag ska skriva. Känner inte dig, men du verkar vara en helt OTROLIG människa på så många sätt och vis! Så fin och rar på utsidan och insidan. Och du har helt rätt i det du skriver, i varje ord.
Kram på dig!
Fint och modigt skrivet! Fortsätt vara du, precis som du är. Kramar till dig Satu.
Underbart inlägg, kramar till dig!
Ja! Du är så bra, helt enkelt en lysande förebild!
Fina vackra du…
Känner väl igen din historia och din känsla… delar den tyvärr. De åren gav mig ätstörningar och trots att jag har en 3 månaders och är 35 år så finns känslan kvar varje dag. Känslan av värdelöshet och att jag inte duger till något.
Är livrädd och när jag läste din blogg så började tårarna rinna och blodet i venerna frös till is… tänk om min dotter kommer uppleva samma som oss?
Hur stärker man sitt barn när man själv känner sig så svag…?
Har levt precis som du i väldigt destruktiva förhållanden där jag fått skulden för allt … och hela tiden har jag svultit mig själv för att göra mig liten för att inte ta plats..
Har svårt att säga ifrån och gör jag det så har jag sååå dåligt samvete och ber nästan om ursäkt bara för att ingen ska bli arg på mig..
usch.. blev jobbigt inlägg att skriva till dig och nu gråter jag hejdlöst… men det behövs sådana här inlägg från sådana som du… man måste väcka upp frågan och våga prata om det.
Satu… ärren talar om vart vi varit men inte vart vi ska…
varm kram till dig…