Sen jag var väldigt liten har min dröm varit att få många barn. Jag sa alltid att när jag blir stor ska jag ha 5 barn (minst) och tvillingar stod alltid högst upp i min lista.
(Den tanken/drömmen fick jag släppa när jag blivit äldre och förstått att man inte bara kan ”beställa” tvillingar bara för att man ”vill ha det”.
Ingen av oss har några tvillingar i släkten. Så det fick förbli en dröm.)
Min dröm om 5 barn fick en ordentlig törn under årens gång, och jag började undra om jag någonsin skulle få uppleva hur det är att vara Mamma.
Jag har alltid tänkt att det var min huvuduppgift i denna värld, att jag faktiskt är ämnad åt att vara Mamma och ha många barn. Men det gick inte så lätt till som alla verkar tro.
Vår resa började för ca. 4 år sedan, när jag och Andres äntligen bestämde oss för att bilda familj tillsammans.
Vi blev gravida ganska snabbt och blev såklart överlyckliga, jag gick på rosa moln.
Vi skulle få ett kärleksbarn tillsammans, jag och denna underbara man- vi ska bli en familj! Tyvärr varade inte den glädjen så länge, för i vecka 9 vaknade jag av en blödning, och jag förstod att vi förlorat vår lilla bebis som börjat växa i mig, som jag fäst mig så mycket vid, byggt upp alla drömmar kring.
Det gjorde så ont, och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det hände just MIG.
Andres hade ens knappt hört talas om missfall, vilket kändes ännu hemskare för mig och jag skyllde mycket på mig själv. Dagen efter åkte vi till gynakuten där det konstaterades att vi hade drabbats av ett ”ofostrigt” graviditet, och dagen därefter skrapades jag under operation där dem tog bort rester som fanns kvar.
Här började vår långa resa mot barn.
När vi inte blivit gravida på länge började vi söka hjälp på fertilitets klinik. Först hittade vi en läkare på Söder som skrev ut hormontabletter till mig (Pergotime) eftersom min ägglossning inte fungerade som den skulle.
Jag var jätte glad över dessa Pergotime tabletter för jag har hört att dem hjälpt så många att få barn, och dessutom skulle de öka chansen att två ägg skulle släppa.(vilket kunde resultera i tvillingar)
Denna läkare tog inga tester eller kontrollerade mig under behandlingarnas gång vilket man SKA göra. Jag åt Pergotime i flera månader- utan resultat, annat än att jag mådde dåligt av alla hormontabletter. Men vad gjorde man inte?
Allt efter att månaderna gick blev allting mer och mer frustrerande och det kändes som att min mod, mitt hopp bara sjönk längre och längre ner. Vad var det för fel på mig? Kunde jag aldrig bli gravid igen? Runtomkring mig blev alla gravida- verkligen ALLA. Även dom som inte ville, och gjorde därför abort.
Livet kändes ibland meningslöst och orättvist. Detta var en tid med mycket förtvivlan och tårar.
Till slut vände vi oss till en annan klinik och bokade tid där, trots långa väntetider.
Läkaren tog alla möjliga prov, och resultatet visade att min ägglossning inte fungerade som den skulle, att jag har en ”tendens” till PCO. Jag fick hormontabletter som satt igång mensen och sen fick jag börja med hormonsprutor- Puregon. Andres fick ge mig en spruta i magen varje kväll i över 2 veckors tid och det blev en massa kontroller.
På första kuren blev jag gravid och kände hoppet komma tillbaka. ÄNTLIGEN! tänkte jag. Det funkar! Det tog inte många veckor efter det lyckliga beskedet tills jag fick missfall igen. Allting rasade igen och nu var jag ännu djupare i ”det svarta hålet” än vad jag nånsin hade varit. Vi hade ju hunnit berätta för familjen, och dom var så glada för vår skull, och nu skulle vi få brätta att det funkade inte. Jag hatade det och var så besviken på mig själv. Därför lovade jag mig själv att berätta först när vi var över 12 veckor- OM vi nånsins skulle komma så långt..
Jag ville så gärna ha ett kärleksbarn med min underbara man.
Läkaren ville göra ett prov till- En äggledar spolning. Då upptäckte dom att jag har ärrbildningar i livmodern efter min skrapning, och detta gjorde att ett barn inte kan växa där. Enda alternativet nu var Hysteroskopi och samtidigt satte hon upp oss på listan för IVF (provrörsbefruktng) Skulle vi behöva gå så långt??!
Och där var väntetiden ETT ÅR!
Operationen gick bra, dom skrapade bort ärrbildning från livmodern och satte in en spiral som jag fick ha i 3 veckor så att det inte skulle växa samman igen. Och sen fick jag äta ännu fler hormon tabletter för att kicka igång mensen igen, och när den dök upp så började vi med sprutor igen.
På första kuren blev jag överstimulerad och fick avbryta kuren. (fast jag inte alls ville det, jag ville så gärna ha tvillingar) Men risken för flerbörd var för stor och HÖGST 2 ägg får mogna, så det var bara att avbryta och vänta ännu en månad. Hoppet sjönk ännu mer. Men jag var inte villig att ge upp! Jag ville detta så mycket att jag var tvungen att fortsätta och försöka med all kraft, all viljestyrka jag bara hade kvar.
Jag vill, jag behöver vara mamma!
På den andra kuren fick jag ett plus på graviditets stickan- JAG VAR GRAVID, men innan jag ens hann bli glad fick jag missfall igen. Ett jätte tidigt missfall, men som kändes lika hårt ändå.
Nu visste jag att jag kunde bli gravid efter Hysteroskopin, men hade den inte hjälpt mig? 3:dje kuren kom och gick utan resultat, man blir alltid lika besviken när mensjäveln dyker upp.
När 4:e kuren var avklarad så var den långa väntan hemskt jobbig.
Mens eller + på stickan.
Det var så konstigt för denna gång kändes allt så annorlunda. Jag kände på något sätt att detta skulle innebära nånting gott.
JAG VAR GRAVID!
I vecka 7 fick vi komma tillbaka till läkaren och göra ett tidigt ultraljud och vi fick se det lilla hjärtat ticka!
Jag var överlycklig, men samtidigt livrädd. Jag vågade inte hoppas för mycket, samtidigt som jag ändå gjorde det. Varje gång jag gick på toaletten var jag skräckslagen att upptäcka blod- vilket jag en natt gjorde…
Med hjärtat i halsgropen åkte vi till gynakuten, men det var ingen fara med vårt lilla Mirakel bebis.
Jag började storböla av lättnad. Hela graviditeten var fylld med oro och jag kunde aldrig slappna av.
Jag var så rädd att förlora vår Docka. Först efter att hon hade födds och låg på mitt bröst kunde jag andas ut.
Jag älskade denna vackra lilla Docka så högt och djupt att jag aldrig känt något liknande och jag kände på en gång att hon var värt all väntan, all oro, all rädsla, besvikelse, förtvivlan- Hon var värt ALLT.
Det var just HENNE det var meningen att vi skulle få. Och äntligen hade vi fått henne.
Över 2 år efter att vi började baby planeringen var hon äntligen hos oss.
Ganska snabbt efter att vår docka föddes började vi prata om ett syskon till henne.
Vi ville inte behöva vänta lika länge på en lilla syster/bror till Nicole som vi väntade på henne, och vi ville ju absolut ha fler barn, men nu när vi visste att det inte var så lätt så beslöt vi oss för att boka till på samma klinik igen.
Och då börjades det igen.
Denna gång var vi beredda på att det skulle ta tid.
Jag fick ännu ett tidigt missfall och alla minnen och känslor revs upp igen.
Skulle vi verkligen orka gå igenom en lång resa igen? Efter att ha tagit en titt på vår lilla Docka var svaret självklart. Självklart var det värt det, hur ont det än gjorde.
Vi ville inte att Nicole skulle få växa upp ensam.
På andra kuren blev jag överstimulerad igen.
På 3:dje kuren lyckades vi bli gravida!
Vi vågade knappt tro att det var sant, så vi pratade inte ens så mycket om det dem första dagrna. Vi avvaktade bara.
Men b
