Me & My Baby Dolls

My Baby Dolls

♥ Plusset som äntligen blev till en Bebis ♥

Detta är alltså fortsättning på mitt inlägg ” ♥ Hur allting började ♥” som ni kan läsa om i tidigare inlägg.
 
Jag tänkte fortsätta dela med mig lite till av våran resa mot våran första bebis- Nicole.
Jag tog ner denna andra pärm och gick igenom. Den var mycket lättare att läsa än den första. 🙂
 
      
 
Vägen till graviditeten med Nicole var såhär:
 
Jag fick börja med ägglossnings sprutor som heter Puregon.
Dessa sprutor tar man varje dag i magen från cykeldag 2 (?), tills ett – eller högst 2 äggblåsor har blivit ca. 18-20 mm stora. Man går på strikta kontroller, om fler än max 2 ägg har blivit för stora så måste man avbryta hela behandlingen. Helst ska det bara vara 1 äggblåsa och man justerar själv hur mycket man sprutar in, efter läkarens ordinationer, såklart. En dag tar man i vänster sida av magen och nästa dag sprutar man i högersida av magen.
 
Andres fick göra detta på mig de första gångerna, det kändes lite obehagligt, men efter ett tag gjorde jag det själv. – Och det kändes verkligen ingenstans.  Så efter 17 dagars sprutande såg min mage ganska färgglad ut med sina röda/blåa stick här och där.
Vi gick på kontroll och fick goda besked, nu hade jag en äggblåsa som var 19 mm stor och jag skulle få ta sprutan som släpper ägget. Den heter Ovitrelle.
 
 
Häftigt det där egentligen, eller hur? Att man har sett själva äggblåsan som skulle bli en del av ens barn. Min del av Nicole. ♥ Knasig tanke, men häftigt ändå, tycker jag. 
 
 
Precis så kändes det. Jag hade mycket hopp för dessa sprutor. Jag var helt överlycklig att vi äntligen kommit så långt att jag fick ta Ovitrelle för att släppa ägget, jag kände att vi verkligen hade en ärlig chans nu, trots att det bara var 25-30 % chans att det skulle ta, men nu hade vi åtminstone alla förutsättningar till att lyckas- och det kändes så jäkla bra!
 
Tiden till beräknad icke mens (kallas för BIM) kröp fram på snigelfart. Hatade den väntan!
Skulle jag få ett + på stickan eller skulle jag börja om men sprutorna på nytt?
Några dagar innan BIM fick jag bruna flytningar, så jag tänkte att det var kört.
Jag gjorde mig beredd mentalt att börja en ny behandling med sprutorna
 
En dag innan jag skulle få mens gjorde jag ett graviditets test ändå. Ganska fort dök det upp ett blått +.
Jag fattade verkligen ingenting och trodde knappt att det var sant.
Jag var ensam hemma då och skuttade runt, skrattade hysteriskt, skakade och var sådär lycklig som en nybliven gravidmamma kan vara. Tur att ingen såg mig, annars hade dom nog skickat mig till dårhuset. 🙂
Jag vågade knappt tro att det var sant och undrade hur jag skulle berätta för Andres.
 
Dagarna och veckorna som följde var jätte förvirrande. Jag visste inte om jag vågade tro att det var helt sant det här. Kunde det verkligen vara sant? Jag vaknade varenda morgon och tänkte: “Wow! Jag är fortfarande gravid!”
 
Några dagar efter började jag få bruna flytningar som höll sig flera dagar och jag fick inte komma på undersökning, för så tidigt ser man inget ändå. Så jag fick vänta. Tortyr.
 
Jag kommer ihåg att jag bara ville lägga mig ner och sova bort allt och vakna när jag hade gått förbi vecka 12 + och därmed de största riskveckorna. Vem visste då att jag skulle vara orolig hela graviditeten…?
En vecka senare började jag blöda mycket. Flashbacks.
Jag satt på toan och skakade och fick ingen luft, jag trodde att jag hade förlorat det bästa som hänt mig.
 
Jag åkte in på kontroll och till min stora lycka såg vi hur ett litet hjärta pickade på. ♥♥♥ Vi kunde pusta ut.
 
Jag ville så gärna berätta för mina nära och kära om graviditeten. Min syster hade luskat ut detta redan, men vi ville inte berätta för någon annan. Första gången berättade vi för alla direkt, för att sedan få berätta att vi förlorat det. Vi ville inte gå igenom det igen och jag hade svurit för mig själv att blev jag nånsin gravid igen så skulle jag inte berätta något förrän vecka 12.
 
Såhär skrev jag vid detta tillfälle:
 
 
Illamåendet kom som ett brev på posten i ungefär vecka 7 + och höll i sig under hela graviditeten, tills att Nicole föddes. Men det gjorde mig ingenting. Jag älskade att känna att hon var där inne.
Jag hade all tid i världen att vila när jag ville eftersom jag då var hemmafru 🙂
Jag brydde mig inte om att jag mådde illa och allt som hände, bara jag visste att Nicole mådde bra i magen så tog jag allt.
Jag hade väntat på detta så länge att jag tänkte fan inte börja klaga nu!
 
Vi funderade mycket på namn, titta här vad vi hade som namnförslag då: 
(innan vi visste om det var en flicka eller pojke vi väntade)   
 
 
Ser ni vad jag hade som namn överst på listan? Kevin/Cevin. Precis som nu.
Några till favvo namn har dykt upp som inte finns med här, men i stort sett så 🙂
 
Alla trodde att vi skulle få en pojke. Pojkar finns det många fler av på Andres sida av familjen än flickor.
Andres hade bestämt namn på våran son, om det hade blivit en pojke så att säga 😉 Han skulle ha hetat Nicolas.
 
På rutin ultraljudet fick vi veta att vi skulle få en dotter och var överlyckliga.
Vi hade att välja mellan namnen Daniella, Nicole och Vanessa.
 
Såhär skrev jag:
 
 
Där har ni ett bevis på att han ville ha 10 barn!
Det hade jag helt glömt bort, men jag får nog visa honom det här sen, haha… Konstigt bara att han sa att barn nummer 25 skulle bli Daniella när han “bara” skulle ha 10 barn med mig. Smiley
(Det blev så att Vanessa fick heta Daniella i tredje namn)
 
Vi gjorde ett 4 D ultraljud på Titt-Ut också- såå häftigt hur klart och tydligt man kunde se allt! 
 
 
Det var så mycket tankar under hela graviditeten att jag inte kunde slappna av och njuta fullt ut.
Jag var så jäkla orolig hela tiden att något fortfarande skulle hända med Nicole i magen, att det här var alldeles för bra för att vara sant. Det gjorde inte saken bättre att två av mina bekanta förlorade sina barn precis innan födseln vid denna tidpunkt.
 
Jag var helt knäckt och ibland kunde jag få panik och tänka att dom måste plocka ut henne nu medans hon fortfarande lever! Tyvärr så har jag dom tankarna nu också lite då och då. Och jag skäms för det. Det kändes bara för bra för att vara sant, att jag skulle äntligen få föda fram ett friskt barn. Att bli mamma. ♥
 
Jag funderade på olika sätt hur hon kan tänkas födas på bäst sätt, utan risker, utan att det hinner hända henne något, att något går snett. Jag funderade på igångsättning så att jag slapp tänka på att något skulle hända henne innan allt sattes igång normalt. Jag funderade på kejsarsnitt så att inget kunde gå snett. Jag pratade inte om min oro med någon ingen skulle förstå. Jag pratade med min barnmorska på BVC och hon ordnade en tid med en specialist i Huddinge för att prata om det här. Om min oro att något fortfarande kan hända med min lilla docka i magen. Jag kallade henne Nukke som betyder docka på finska under graviditeten när vi fick veta att det var en liten flicka i min mage. ♥ Samtalet med specialisten gick bra. Hon undersökte mig och sa att hon inte trodde att det skulle dröja med än en vecka tills vi hade henne hos mig. Jag var öppen 1.5 cm och helt mjuk- så hon gjorde en hinnsvepning på mig.
Detta var i vecka 37 + nånting. Jag kände mig lugnare efter att ha pratat med henne.
 
En vecka gick och ingen Nicole ville komma ut.
Jag kommer ihåg att jag förberedde mig varje dag med att raka mig, tvätta håret och då och då la jag på lite brun utan sol så att jag skulle känna mig söt och pigg när jag mötte mitt barn, haha… Vad jag skrattade när jag läste det: “Jag ville ju inte skrämma mitt barn med mitt bleka nylle”
 
Denna bild är tagen 2 dagar innan Nicole föddes.
 
 
Andres och jag var på picknick vid havet uppe på bergen och hade jätte mysigt.♥
 
Fredagen den 30/5 2008 klockan 04:10 kom första värken.
(Då var jag i vecka 39 + 2.) Jag låg och vred och vände mig i sängen tills jag bestämde mig för att ta ett varmt bad. Värkarna var 5-6 mellanrum. Jag var hur cool lugn som helst. tvättade håret, klädde på mig och sminkade mig, och sen väckte jag Andres. Jag blödde lite (vilket jag inte kommer ihåg om jag inte hade läst) och 7:51 kom vi in till Huddinge sjukhus.
 
 

Jag var öppen 3 cm och fick lustgas och senare också epidural.

Jag har aldrig varit den som säger att man inte ska använda sig av smärtlindring och speciellt då inte epidural när man föder barn. Jag säger bara “följ kroppen”, och i denna stund kommer jag ihåg att jag tänkte “Give me all the drugs you can get!” Haha.. det var första och enda gången jag fått epidural vid förlossningar, inte för att jag inte har velat, men för att de andra förlossningarna gick så fort att det inte hanns med bara.
 
Smärtan som förstföderska var hemsk! Man visste ju inte alls vad man hade att förvänta sig och det gjorde så ont att jag inte kunde slappna av alls, vilket gjorde att det gjorde mer och och tog ännu längre tid. 
Ta mig inte fel nu, alla mina förlossningar har gjort ont, men man har lärt sig att hantera smärtan på annat sätt.
Man kan slappna av och andas bättre genom värkarna, vilket jag inte kunde så jäkla bra här. Haha..
Och så har mina andra förlossningar gått mycket snabbare än denna första.
 
Efter epiduralen så kändes det hemskt skönt. Jag kunde slappna av och gick runt i rummet, skrattade och läste tidningar innan det var dags för mig att krysta ut världens vackraste docka.
 
Jag kommer ihåg att dom la en spegel där nere, så att jag kunde se hennes huvud titta ut vid en krystvärk, för att sedan försvinna igen. Riktigt frustrerande, men då kämpade jag på ännu hårdare, jag ville ju se hela henne!
Hon hade så galet mycket hår att alla barnmorskor skrattade t om.
 
Och sen föddes hon. Min lilla Docka. ♥ 
All smärta, alla oro, allt är borta. Man känner bara…. Kärlek.
Min dotter som jag längtat efter så länge låg nu här på mitt bröst och gråter lite. Så söt och så mycket hår.
Vilken känsla. Går inte ens att beskriva. Andres står bredvid och kramar mig och tittar på sin nyfödda dotter, så stolt och rörd. Vi har skapat denna lilla underbara människa.
Vi har äntligen blivit en familj.
 
Det första jag sa när jag fick upp henne på mitt bröst var att “Jag älskar dig”.
 
Barnmorskan gick ut för att gråta lite. Det här var hennes första förlossning som hon fick själv ta hand om och hon blev så rörd. Hon hade senare sett min annons på Mitt i tidning och på det viset fick hon tag på mig, och än idag är vi vänner på facebook, men har inte sett irl efter förlossningen. 
 

♥ Nicole föddes den 30 maj, 2008- 2 800 g och 47 cm. ♥

 
 

En nyfödd Nicole i sin pappas famn för första gången ♥

 
 

Jag vet inte hur lång tid det tog med första värken tills att hon var ute, men kan det ha vart 13 timmar?

Innan jag flyttades från förlossningen till BB var min feber tvungen att gå ner, och när vi väl skulle gå så sa jag
“Hejdå, vi ses om 9 månader igen hoppas jag!” 
 
 
 
Nicole, 3 dagar gammal.
Mummu hade köpt henne denna första klänning som deras dockor har än idag. ♥
 
En nybadad liten skrutt:
 
 
 
Kan inte förstå att denna lilla docka, min efterlängtade lilla bebis fyller 6 år snart.
Tappat sin första tand och börjar 6-års verksamheten till hösten… Så klok och omtänksam.
 
♥ Om du bara visste hur efterlängtad du var Nukke. ♥
You will allways be my baby. ♥
 
Fortsättningen följer, sen är det dags för vägen mot Vanessa och hur det gick till 😉
Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Me & My Baby Dolls

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats