Me & My Baby Dolls

My Baby Dolls

♥ Hur allting började ♥

Många har frågat om jag inte kan skriva några inlägg om hur det var innan jag började blogga.
Innan vi hade några barn. Ni har kunnat följa graviditeten med tvillingarna & Olivia, och nu även baby # 6.
Många är nyfikna på hur graviditeten och förslloningarna var med Nicole och Vanessa.
Jag tog hjälp av några pärmar som jag skrev i under dessa tider, och tänkte dela med mig av det till er.
 
Jag har alltid skrivit. Även långt innan bloggen fanns.
Jag skrev och skrev, sen skrev jag ut det, klistrade in bilder och andra minnen och satte i en pärm. Detta började jag göra när vi hade bestämt oss för att bilda en familj, tror den första sidan är från 1:a januari år 2006. (?)
Och Nicole föddes 2 ½ år senare. (dagbok har jag skrivit sen jag lärde mig skriva i stort sett)
 
Jag tog ner den första pärmen häromdagen och den var riktigt jobbig att läsa. Så mycket tankar och känslor som kom upp till ytan. Det kändes som att det var igår det hände. Riktigt jobbiga tider var det, att försöka få barn, drabbas av missfall och sedan strulade allt så ingenting funkade längre. Reaktioner från familj och vänner runtomkring, frågor och alla ska veta bäst om mig och min kropp och att “bara jag inte tänker på det så blir du gravid”. Men näe, riktigt så funkar det inte alla gånger. Och den eviga tjatet om min vikt i samband med det här… “Du blir inte gravid för att du är så smal, du måste äta mera” Jag hatade att höra det. jag har alltid varit smal och att tro att det var det som min barnlöshet berodde på är ett slag i käften. Jag hade ÄL och mens varenda månad, allt strulade till sig efter min skrapning.
Det är samma sak som att säga till överviktiga “Du får inga barn bara för att du är fet, du borde äta lite mindre” men det fattade inte folk. Det vore ju hemskt att säga så om en överviktig person, rena rama katastrofen, mobbning och allt det där, men det är visst helt ok att påpeka detta för en person som kanske väger lite mindre.
SAME SHIT, DIFFERENT NAME!
 
Jag tänkte bjuda er på några av mina tankar kring denna tid.
Om vägen till en bebis för våran del. 
Ni kanske inte kan föreställa er det nu, snart 6 barn senare, men vi fick kämpa hårt och länge för att få en liten. ♥
 
 
Vad naiv jag var på de första sidorna. Jag trodde att allting skulle gå som en dans på rosor. Jag ville ha 10 barn och sedan la jag mig på 4-5 stycken för att hålla god min med min käre make. 😉
 
Verkligheten blev något annat. Livet var verkligen en berg och dalbana med så mycket hopp och så mycket förtvivlan på samma gång. Det värsta var att inte veta. Man vände och vred på alla signaler från kroppen, försökte tyda varenda liten detalj och blev tokig i kuppen. Skulle jag nånsin kunna bli gravid och faktiskt få föda fram ett friskt barn?
När man väl beslutade sig för att försöka bilda familj så kommer alltid tanken “Varför gjorde vi inte det här tidigare?”
Jag var förståss eld och lågor när det visade sig att jag var gravid bara 1 månad efter avslutat p-piller. Helt förtvivlad när jag började blöda några veckor senare. Mitt första missfall.
Jag kunde inte förstå varför jag ändå fortsatte må så illa som jag gjorde, jag hade alla graviditets symptomen kvar. Det visade sig att jag hade en ofostrig graviditet. Dvs. fostret har dött men allt annat omkring har fortsatt utvecklas, som om jag var gravid. Jag lades in för en skrapning några dagar senare, och det var nu allt började gå snett.
Omvända äggstockshormoner, utredningar, pergotime tabletter för att få igång ägglossning… tiden bara gick och inget hände. Jag bytte läkare som tog tag i det här på allvar. Det gjordes en äggledarspolning och där upptäckte man att jag hade ärrbildning i livmodern och livmodertappen efter en mycket slarvig skrapning- en operation krävdes för detta.
(= hysteroskopi) Och detta var min enda chans. Där skulle dom skrapa bort ärrbildningen, om det ens gick.
Utan operationen var det högst osannolikt att jag skulle kunna bli med barn. Samtidigt ställdes vi i kön för IVF som då hade 1-2 års väntetid.
 
 
Här nånstans blev det semestertider och jag blev lämnad ensam med mitt, utan hjälp. Bara en evighetslång väntan på operationstiden som inte alls var säker på att den skulle fungera för mig. Jag blev helt besatt av ägglossnings stickorna och spenderade säkert en förmögenhet på dessa. Fast allting visade en fet minus. Efter sommaren fick jag kallelsen och jag fick mer medicin att få igång min mens. Denna evighetslånga väntan på att få igång mensen, tror att den försvann i 7 månader vid något tillfälle innan jag fick hjälp.
Jag blev gravid. Själv, trots att läkaren sa att det var högst osannolikt.
Superglad såklart, bara för att nån dag senare rivas ner från topp. Missfall igen.
 
Jag tror inte att någon som inte vart i samma situation kan förstå denna smärta man känner i hjärtat.
Jag kan bara prata för mig själv när jag säger hur värdelös jag kände mig. Som mindre kvinna på något vis. Allt jag ville var att bära ett barn, bilda familj med Andres och ge honom det här också, och inte ens det kunde jag klara av.
Det gjorde mig helt knäckt. Att jag inte kunde få det som jag var ämnad för att göra på denna jord gjorde så att jag var nere i djupaste botten. Att få vara mamma. ♥
 
Här var en mindre charmigt inlägg ur min pärm. Nej, nej, jag var inte alls bitter….Smiley
 
 
En vacker dikt hittade jag i pärmen också:
 
 
Jag fick äntligen tid för operationen och den gick jätte bra. ♥ Jag fick en spiral i 3 veckor för att det skulle läka ordentligt och sen var det “bara” att vänta för att sedan kunna börja med ägglossnings stimulerande sprutor.
 
Såhär skrev jag vid ett tillfälle:
 
“Jag vill också vara en del av en familj. Förut var jag en del av en familj med mamma, pappa och syskon. Nu är allting naturligtvis annorlunda, precis som det ska vara när syskon skapat egna familjer, alla har flyttat hemifrån.
Jag har Andres. men det är annorlunda. Han har också det där sen innan. Han har 3 barn som är hans familj. Hur får jag plats i den bilden? Jag är bara och endast “pappas flickvän.” Han har allt det där redan och han är allt jag har. Får jag någonsin en egen familj? Eller får jag halvt ingå i någon ananns?”
 
Jobbiga tankar dessa och jag kommer ihåg att Andres inte alls förstod mig.
Jag började med ägglossnings sprutor och i början var det jobbigt med nålen i magen varje dag, så de försat gångerna skötte Andres det åt mig. Tills jag vågade själv och det var inte alls så läskigt som jag trodde.
 
Kolla vad jag skrev den 20/8 år 2007:
 
 
Vem kunde ana att ca. 3 år senare skulle jag ha mina älskade tvillingar? ♥
Garanterat inte jag i alla fall!!!
Drömmarnas och tankarnas kraft är helt otroligt.
 
Jag trodde aldrig att vi behövde kämpa så hårt och framförallt länge för att nå vårat mål.
Det värsta var nog att inte veta vad framtiden ska föra med sig.
 
♥ Det var såhär allting började. ♥
 
Det finns massor av människor där ute som kämpar för en liten just nu.
Och jag vet av egen erfarenhet att det inte finns så mycket att säga till dessa människor, inget som lindrar den smärta och förtvivlan dom går igenom. Jag vill bara säga: Ge aldrig upp. ♥
Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Me & My Baby Dolls

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats